Hoppa till innehåll

Nej, vi har inte olika inlärningsstilar

Bakgrund: Idén om individuella inlärningsstilar blev populärt på 70-talet. Tanken är att olika människor lär sig snabbare om de får information presenterat på ett sätt som de föredrar, exempelvis visuellt (diagram & bilder), auditivt (berättat/uppläst) eller kinestetiskt (klämma och känna). Människors inlärning blir således inte bara ett resultat av deras egen ansträngning och förmåga utan även av hur den är anpassad till individens specifika inlärningsstil.

Så vad är då problemet?

Problemet är att det överhuvudtaget inte finns något vetenskapligt stöd för individuella inlärningsstilar. Faktum är att denna föreställning har blivit så grundligt refuserad av att den numera bär drag av pseudovetenskap likt homeopati, astrologi eller slagrutor.

Trots bristen på evidens så lever myten om individuella inlärningsstilar kvar, inte bara bland allmänheten utan även bland lärare och pedagoger. Exempelvis så visar en forskningsgenomgång av 37 studier, från 18 länder med drygt 15 000 deltagare, närmare nittio procent av alla tillfrågade lärare och pedagoger tror på myten att människor lär sig mer om de blir undervisade i enlighet med sin individuella inlärningsstil. Liknande resultat har även rapporterats i en rad andra studier.

 

Studying with a notebook
Även om vi inte har olika inlärningsstilar så finns det ett klart samband mellan hur länge man studerar och hur mycket man lär sig.

En ”perfekt” studie

Hur testar man huruvida undervisning anpassad till inlärningsstil leder till bättre resultat? Ett välciterat exempel är en randomiserad kontrollstudie från 2015, där ett antal studenter fick ange om de hade en visuell eller auditiv inlärningsstil. De som angav att de hade en visuell inlärningsstil blev sedan slumpmässigt indelade i två grupper, där ena gruppen fick ta del av informationen skriftligt, och den andra gruppen fick lyssna på samma informationen. Således fick den ena gruppen ta till sig informationen i enlighet med deras preferenser (visuell), och den andra gruppen fick ta till sig samma informationen men på ett sätt som inte låg i linje med deras individuella inlärningsstil (auditivt). Sedan testades deras inlärning, både omedelbart och efter två veckor.

Om det stämmer att människor lär sig bättre om de blir undervisade i linje med deras individuella inlärningsstil så borde den grupp som uppgav att de hade en visuell inlärningsstil, och fick informationen presenterat för sig visuellt, prestera bättre än den grupp som uppgav att de hade en visuell inlärningsstil men fick lyssna på informationen (auditivt). Forskarna kunde dock inte hitta någon skillnad i inlärning mellan grupperna över huvud taget, varken direkt efter undervisningstillfället eller två veckor senare.

Värt att notera är att även de som initialt uppgav de hade en auditiv inlärningsstil blev uppdelade i två grupper, och deltog i exakt samma experiment. Således kunde forskarna även testa om det fanns någon skillnad bland dessa elever. Även här var svaret nej, de med en auditiv inlärningsstil lärde sig lika mycket oavsett om de läste eller lyssnade på informationen. Forskarna noterade dock att de som initial uppgav att de hade en visuell inlärningsstil överlag presterade bättre än de som hade en auditiv inlärningsstil, oavsett hur de fick läsa eller lyssna på informationen.

Så den som argumenterar för att människor lär sig bättre om de får ta del av information i enlighet med sin individuella inlärningsstil måste således förklara varför stora, väldesignade experiment inte lyckas hitta någon evidens för det.

En (kortare) genomgång av senare tids forskningen

(en ”review” är en slags genomgång eller sammanställning av forskningsläget och anses generellt ge ett betydligt starkare vetenskapligt stöd för något jämfört med enskilda studier)

  • I en omfattande forskningsgenomgång från 2008 konstaterar författarna att i dagsläget inte finns något vetenskapligt stöd för människor skulle ha olika inlärningsstil. Trots att det fanns en mycket omfattande litteratur kring ämnet så fanns det få experimentella studier som faktiskt testade om det stämmer. Av de som faktiskt gjorde det fann flera en helt motsatt effekt.
  • I en forskningsgenomgång från 2012 konstaterade forskarna att det bara fanns ett tjugotal studier som hade en adekvat design för att testa hypotesen, och av dessa visade majoriteten ett negativt samband, det vill säga att de som fick informationen i den form de föredrog presterade sämre än de som inte fick det. Endast tre hittade ett positivt samband men samtliga av dessa hade flera tveksamheter i sig.
  • I en artikel från 2013 om urbana legender inom utbildningsväsendet konstaterar författarna att tron på olika inlärningsstilar helt enkelt är en myt som vägrar att dö.
  • I en review från 2015 konstaterar författarna att hypotesen fortfarande saknar vetenskapligt stöd och att lärare borde fokusera sin tid och energi på något som faktiskt fungerar.
  • I en artikel i Nature från 2015, rörande neurovetenskap, konstaterar författaren att tron på olika inlärningsstilar är att betrakta som en ”Neuro-myt”.
  • I en artikel från 2018, med det passande namnet ”Another Nail in the Coffin for learnings Styles”, lät forskarna 426 elever i början av terminen göra ett populärt online-test VARK, som används för att ”bedöma” människors inlärningsstilar. Under terminen rapportera studenterna regelbundet hur de studerade, vilket sedan jämfördes med deras inlärningsstil. I slutet av terminen jämförde man resultaten mellan de som studerat i enlighet med sin inlärningsstil, och de som inte gjort de. Skillnaden var som förväntat noll.

Hur kommer det sig då att den här myten fortsätter att leva kvar?

Jag skulle säga att det primärt beror på tre saker. För det första: hypotesen att man lär sig mer om man blir undervisad i linje med sin individuella inlärningsstilar verkar intuitivt rätt och riktigt. En rimliga förklaring till detta är att de flesta människor är övertygade om att de själva lär sig mer om undervisningen anpassa efter deras individuella inlärningsstil, och blir förvånade när objektiva tester visar att så inte är fallet.

För det andra: det är svårt att hitta objektiv och saklig information. Om man söker på ”learning styles” på akademiska databaser så visar en genomgång att åttionio procent av artiklarna är positiva till användandet av inlärningsstilar inom utbildningsväsendet. Dessa artiklar består dock nästan uteslutande av icke empiriska studier av låg kvalité, primärt sådana som inte själva undersöker frågan. Författarna till genomgången ovan konstaterar: ”an educator, attempting to take an evidence-based approach to education, would be presented with a strong yet misleading message that the use of Learning Styles is endorsed by the current research literature”.

För det tredje (och detta skall ses i ljuset av de två tidigare punkterna): så tenderar människor att selektivt tolka information på ett sådant sätt att den överensstämmer med den egna initiala uppfattningen. Ett fenomen som kallas konfirmeringsbias. Så någon som redan är övertygad om att man har olika inlärningsstilar, och som översiktligt går igenom litteraturen, kommer således med stor sannolikt komma fram till en felaktiga slutsats, nämligen att inlärningsstilar har stöd i forskningen.

Avslutning:

Uppfattningen att olika människor har olika inlärningsstilar är att likställa med tron att jorden är 6 000 år gammal eller att du kan hitta vatten med en slagruta. Det går nämligen i rakt motsatt riktning mot den etablerade vetenskapen. Detta är dock goda nyheter då exempelvis skolor inte behöver lägga ner onödig tid, energi och resurser på att individanpassa sin undervisning, för att sedan upptäcka att de inte fått någon effekt (eller lika troligt, en negativ effekt).

Publicerat iMyter och Missuppfattningar
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x