Hoppa till innehåll

Mikrolån, ännu ett i raden av ineffektiva biståndsprojekt

Bakgrund: Mikrolån introducerades för över 30 år sedan av den bangladeshiska ekonomen Muhammad Yunus. Idén är enkel, genom att tillse att fattiga människor i tredje världen får tillgång till pengar genom så kallade mikrolån så skulle det utlösa en våg av entreprenörskap. På så sätt skulle de kunna hjälpa sig själva ur fattigdom samtidigt som utlåningsinstituten skulle gå med vinst.

År 1983 startade Yunus den ikoniska banken ”Grameen Bank.” I hans spår följde snart tusentals låneinstitut som i sin tur lånade ut pengar till hundratals miljoner fattiga i tredje världen. Hela konceptet stöddes från början av exempelvis av USAID, World Bank och FN. Det fick även stöd av kändisar som Bono (så klart), Natalie Portman och Matt Damon tillsammans med andra kända filantroper som ex-presidenten Bill Clinton och superentreprenören Bill Gates. År 2005 utsåg FN som ”Mikrokrediternas år” och 2006 fick Yunus Nobels fredspris.

A picture of Mr Yunus, the inventor of micro-credits.
Muhammad Yunus


Så vad är då problemet?

Det största problemet är att Yunus utgick från att så länge fattiga gavs möjlighet att producera något så skulle det finnas en efterfrågan på deras produkter. Detta resonemang, att utbud skapar sin egen efterfrågan, är känt som Say’s law och är ett tämligen omdiskuterat begrepp inom klassisk ekonomi. Vad som dock är helt klart är att problemet i fattiga länder inte ligger på utbudssidan (det råder sällan brist på nödvändiga varor för den som har pengar) utan problemet är att fattiga människor inte har råd att köpa särskilt mycket oavsett hur mycket som produceras.

Så när fattiga människor tar lån för att producera varor så upptäcker de snart att alltför få människor har råd att köpa deras produkter. Denna brist på efterfrågan leder till två saker. För det första så tar den nystartade företag kunder från redan befintliga verksamheter (s.k. Displacement). För det andra så leder den ökade produktionen av en vara till att det blir ett överutbudet vilket i sin tur leder till att priserna på den varan sjunker. Detta gör att båda gamla och nya verksamheter blir mindre lönsamma och många av dem går således i konkurs (Exit).

Riskerar att bli en lånefälla

De som går i konkurs står dock kvar med sina lån, som de ofta tagit till en ränta på 20 procent eller mer, ofta mycket mer. Låntagaren måste således använda sina kvarvarande inkomster till att betala sina räntekostnader och får sedan ta ytterligare lån för att betala för sina levnadskostnader. (I linje med detta visar exempelvis studier från Syd Afrika att drygt 90 % av alla mikrolån går till ren konsumtion i stället för entreprenörskap). Så i stället för hjälpa människor ur fattigdom så riskerar mikrolån att låsa fast dem i fattigdom genom att sätta dem i den typen av skuldfälla (Debt trap).

Alla som sett ett avsnitt av lyxfällan inser vilken prekär situation någon hamnat i om de måste ta SMS-lån för att ha råd att betala räntan av tidigare SMS-lån. Det är svårt att komma ur en sådan lånefälla om man inte har tillgång till (i) ett större inflöde av pengar eller (ii) tillgång till ett större lån med ingen eller låg ränta.

Givet hur hypat mikrolån är så är det intressant att notera att det efter 30 år fortfarande  saknas ett tydliga vetenskapligt stöd för att det hjälper till att lyfta människor ur fattigdom. Exempelvis gjordes det mellan 1996 och 2010 fyra stycken stora genomgångar av forskningsläget där samtliga konstaterade att det var en brist på studier av hög kvalité. De studier som fann visade dessutom att resultaten var splittrade och delvis motstridig (s.2). Det har dock kommit flera studier av hög kvalité sedan dess, vilka vi skall titta närmare på nu.


En (kortare) genomgång av senare tids forskningen

  1. David Roodman (2009) från “Center for Global Development” tillbringade 3 år med att samla in data från hundratals låntagare och borgenärer och konstaterade i sin bok ”Due Diligence” att den bästa uppskattningen av effekten av Mikrolån på låntagarens inkomst är noll.
  2. I en review från 2011 gick forskarna igenom 58 studier från nitton länder men konstaterade torrt att det inte finns några bra bevis för att mikrolån skulle ha en positiv inverkan på fattiga människors välbefinnande. De kunde inte heller finna någon positiv effekt på varken kvinnors status eller flickors möjligheter att gå i skolan. De skriver att hypen kring mikrolån verkar bygga på ett ”fundament av sand”.
  3. American Economic Journal publicerade 2015 sex stycken randomiserade kontrollstudier från sex länder. Denna typ av studier anses generellt vara ”gold standard” inom forskning eftersom den ger forskarna möjlighet att kontrollera både för selektionsbias samt utröna eventuellt orsakssamband (kausalitet). Ingen av studierna fann något signifikant långsiktig samband mellan mikrolån och låntagarnas familjeinkomst eller konsumtion. Inte heller finner de någon positiv effekt på barns skolgång och endast en av de fyra studier lyckades hitta en svag effekt på kvinnors status.
  4. Ett vanligt argument är att mikrolån stärker kvinnors sociala status. Tyvärr verkar detta bara bygga på anekdotbevisning och svaga studier (exempelvis fann bara en av de sex studier ovan någon effekt). Vid en systematiska genomgångar av forskningen så fann författarna att mikrolån inte verkar ha någon positiv effekt på kvinnors hälsa, utbildning eller sociala status (se ovan och här). Organisationer som ”Give Well” avfärdar argumentet att Mikrolån skulle vara särskilt effektivt om det riktas mot kvinnor som en myt.
  5. En av de främsta kritikerna av Mikrolån är Professor Milford Bateman som skrivit boken; Why Doesn’t Microfinance Work? (2009). Han har dock en annan infallsvinkel än Roodman (punkt 1) och för några recensioner och en diskussion dem emellan se här, för en debatt se här (Youtube).


Avslutning

Utifrån dagens forskningsläge så är det ingen tvekan om att den positiva effekten av Mikrolån är kraftigt överdriven. Faktum är att effekten på fattigdom verkar vara runt noll och det bästa man kan säga är nog att effekterna åtminstone inte verkar vara så negativa som vissa kritiker befarat. Vi skall dock ha klart för oss att det kan finnas vissa positiva, icke monetära, effekter som att Mikrolån ökar hushållens möjlighet att välja mellan olika sätt att tjäna pengar, konsumera, investera och hantera risk. Någon silverkula att råda bot på fattigdom är det dock inte. Inte ens en gummikula.

Övrig läsning:
Från The Guardian: här och här
Från Jacobinmag här

Publicerat iMyter och Missuppfattningar
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x